Sonen sa en sak idag som skrämmer mig väldigt mycket då jag känner lite press på mig men samtidigt så väldigt underbart.

När älsklingen varit förbi med det han handlat åt mig så säger sonen att killen, hans dotter, jag och han är en familj.

Har alltid varit jag och sonen som varit familj då jag separerade med sonens far när sonen var 8 månader. 

Är helt underbart att sonen ändå känner så för tänk om han inte tyckt om killen. Då hade det inte varit roligt.

Men känner lite press. För tänk om det inte skulle funka mellan mig och killen. Känner att sonen har varit med om mycket redan i de unga år han är. Han behöver inte gå igenom en separation till känner jag.

Samtidigt känner jag att det är att ta ut det hela i förväg, finns inget som inte säger att vi inte är ämnade för varandra. Att det vi har kanske varar hela livet ut.

Ligger rätt dålig sen i torsdag. Illamående och feber fram och tillbaks, orkar inte riktigt göra mat åt sonen då jag inte kan äta sj.

Så älsklingen min kom med dricka, glass, c-vitamin och pannkakor åt sonen.

Vad skulle jag gjort utan han. För han spelar det ingen roll vad det är för sjukdom, han kan komma med saker än om det är magsjuka man ligger i. Han ställer upp. <3

Sonen blev överlycklig över pannkakorna och slängde ur sig att åh vad snäll han är.

Helt underbart när man fortfarande är kär efter att varit ihop i 2 år. Men ack så skrämmande det är då han är helt olik de jag haft tidigare.

Visst vi har inte ett enkelt förhållande. Han har sina spöken i garderoben som han måste bearbeta, men det är ändå vi. Jag har också mina spöken som jag måste bearbeta själv. Vem har inte det egentligen?

Men han är underbar, men som sagt annorlunda från tidigare killar jag har haft och därför skrämmer det mig riktigt mycket. Jag vet inte hur jag ska hantera det.

Han varken misshandlar med psykiskt eller fysiskt. Och idag kom jag att tänka på en sak efter jag sov hos han i natt.

Är jag på dåligt humör eller skäller ut han för saker som jag retar mig på då jag inte mår bra psykiskt (är känsligare för saker när jag mår dåligt psykiskt redan och då åker han på smällarna). Han retar inte sig på det eller skäller tillbaka utan han låter mig hållas tills jag kommer på vad jag själv håller på med.

Han är väldigt förstående och tar inte illa upp bara jag förklarar varför jag mår som jag gör.

Vad jag är tacksam att jag hittat han till slut efter så många år. En som verkligen finns för mig och inte ger sig på mig för att jag är som jag är. För jag är inte så lätt person att ha med att göra kan jag tänka mig.

Men som sagt. Väldigt skrämmande då det inte är något jag är van vid och har svårt att hantera. Jag blir så osäker själv då detta inte är något jag har upplevt tidigare. Men lycklig är jag. :D