En sak som jag fått höra och är lite less på att få höra från och till i mitt liv är att jag är stark, att folk inte förstår hur jag orkar för att de inte skulle orka det jag har orkat.

Visst jag har tagit mig igenom en del genom åren, men det gör mig inte stark. Jag har tagit mig igenom våldtäkt, psykisk och/eller fysisk misshandel i förhållanden, kronisk smärta som jag kommer få leva med, flytt pga mordhot (han blev dömd för det) och en del annat. Men detta gör inte mig till stark, överlevare eller annat. Jag är inte stark jag vill bara vara "normal"...

Jag vill inte att dessa händelser ska få påverka hur mitt liv ska vara, jag låter inte sådana här saker påverka att jag inte ska kunna leva och vara lycklig. Jag insåg efter våldtäkten för 4 år sedan då inte han blev dömd att det inte är han som går och lever med den psykiska smärtan utan är JAG. Varför ska jag må dåligt och inte han över det? Vart finns rättvisan i det hela. Så efter att ha gjort det jag kunnat så lade jag mig det hela bakom mig för jag kunde inte göra mer och jag kunde defintivt inte låta mig fortsätta må psykiskt av det hela.

Jag flyttade 2009 från mina nära pga av mordhot mot mig. Hade levt med oron nästan ett år innan han blev dömd. Han bröt besöksförbudet, så fanns inte så mycket att göra åt min rädsla förutom att ta min son och flytta längre bort så det inte bara var att ta bilen något längre för att terrorisera mig. Men jag är inte stark pga detta. Utan jag tog och gjorde något åt det hela för att jag skulle kunna få vara lycklig och ha ett så normalt liv jag kan ha.

Jag har en inom familjen som är psykiskt sjuk som förstör för oss genom att sprida falska lögner om oss. Vårt val var att välja att inte ha kontakt med denna personen. Men jag är inte stark för detta då detta är ett val för att få vara lycklig och "normal".

Har haft en del kompisar som senaste tiden, i första hand kvinnor, som sagt att jag är stark i mitt förhållande som jag har. Att de aldrig skulle orka ha det som mig. Min älskling är underbar och snäll, men har sina egna spöken och därav att vi har ett komplicerat förhållande. Visst är svårt för mig men sluta upp att säga att jag är stark. Jag älskar han, han gör mig lycklig. Därav att jag gjort valet att stanna kvar än om det är svårt för mig ibland.

Snälla, jag är inte stark. Jag vill bara vara "normal" och så lycklig som det går. Jag är ingen överlevare utan har valt att försöka få ut det bästa av mitt liv utan att låta negativa saker påverka mig för länge och förstöra allt för mycket av mitt liv.