Sonen sa en sak idag som skrämmer mig väldigt mycket då jag känner lite press på mig men samtidigt så väldigt underbart.

När älsklingen varit förbi med det han handlat åt mig så säger sonen att killen, hans dotter, jag och han är en familj.

Har alltid varit jag och sonen som varit familj då jag separerade med sonens far när sonen var 8 månader. 

Är helt underbart att sonen ändå känner så för tänk om han inte tyckt om killen. Då hade det inte varit roligt.

Men känner lite press. För tänk om det inte skulle funka mellan mig och killen. Känner att sonen har varit med om mycket redan i de unga år han är. Han behöver inte gå igenom en separation till känner jag.

Samtidigt känner jag att det är att ta ut det hela i förväg, finns inget som inte säger att vi inte är ämnade för varandra. Att det vi har kanske varar hela livet ut.

Ligger rätt dålig sen i torsdag. Illamående och feber fram och tillbaks, orkar inte riktigt göra mat åt sonen då jag inte kan äta sj.

Så älsklingen min kom med dricka, glass, c-vitamin och pannkakor åt sonen.

Vad skulle jag gjort utan han. För han spelar det ingen roll vad det är för sjukdom, han kan komma med saker än om det är magsjuka man ligger i. Han ställer upp. <3

Sonen blev överlycklig över pannkakorna och slängde ur sig att åh vad snäll han är.