Har så svårt att få sova ordentligt nu, fördelen iof är tt jag tar mig upp på morgon hur lite jag än har sovit.

Har tyvärr fått tillbaks min kroniska smärta i nacka, axlar och skulderblad. Och pga smärtan och spänningar i nacken så får jag kronisk huvudvärk. Som tur är har jag medicin hemma så jag har börjat med den för att kunna lindra smärtan. Måste bara börja göra övningarna igen för att träna upp muskulaturen.

Kanske ska ta det hela från början angående min kroniska smärta.

När jag var 18 var jag med om en bilolycka. Satt i mittenbältet så övre delen av min rygg tog lite stryk, men fick inte allt för ont utan smärtan var rätt låg.

När jag var 19 blev jag misshandlad av en tjej. Hon drämde ner mig i backe genom att slå över halden så landade platt och slog ner huvudet och ryggen. Här började jag få lite huvudvärk men ändå inte så farlig smärta.

En av mellandagarna när jag var 19 så skulle jag gå hem från krogen (Gick aldrig in på krogen för det var så långa köer). Jag råkade gå på en isfläck och halkade och slog in övre delen av ryggen och bakhuvudet i kanten på dörröppning. Klarade mig att resa mig upp men lyckades tyvärr att ställa mig på isfläcken och ramla in på samma sätt igen. Efter det så reste jag mig inte upp mer den kvällen. Hon som stannade och ringde ambulans var förvånad att jag var vid medvetande fortfarande efter de smällarna då hon hur jag slog mig. Jag slog ut centrala nervsystemet för tillfället så jag hade skakningar ett antal dygn efter.

Efter sista olyckan där jag halkade så började jag få ont rätt ofta. Tyvärr så ställde läkaren där jag bodde då fel diagnos och slog fast att jag hade migrän. Tyvärr är det inte migrän och tog några år innan jag fick rät diagnos.

Två månader efter jag hade fått min son som är född november 2007 så började jag krampa i ryggen pga spänningarna i nacken, men då visste inte allt för många varför jag krampade utan var 2009 som vi kom fram till att det berodde på spänningar i nacke.

När jag var 27 så började jag plugga till kock, 3 månader efter studiestart så fick jag så väldigt ont i huvudet, nacke, axlar och skuldror. Kunde inte springa efter min son, knappt göra något utan att det gjorde så ont. Så mot slutet av den sommaren så fick jag komma till läkare på smärt och rehab. Och då fick jag ut mediciner som iaf tar bort en del av min smärta och gör smärtan lite bättre iaf.

När jag var 28 så gick jag rehabprogram på smärtkliniken i 6 veckor. Efter det så började jag iaf få ett mer normalt liv, lät inte smärtan styra något längre och även att smärtan var mindre tack vare träning.

Fick diagnosen av läkaren på smärt och rehab att jag kommer få leva med min smärta mer eller mindre resten av livet.

När jag började jobba fysiskt men inte allt för tungt när jag var 28 så blev jag mer eller mindre helt smärtfri. Jag klarade mig utan mediciner.

Tyvärr som det är nu så blev jag arbetslös i november, och har inte riktigt fått tid till att träna så nu är min smärta tillbaks. Ännu är den inte lika intensiv som för 2 år sedan men jag måste verkligen börja träna så att jag inte kommer till hur det var för två år sedan då jag inte kunde göra nästan någonting pga smärtan.

Jag är lite sur på mig sj pga att jag vet ju att smärtna kommer tillbaks om jag tränar. Jag vet ju att träningen är livsviktig för mig. Tyvärr är det lite svårt att få tid när man är ensamstående med sonen. Sen blev det ju väldigt svårt att träna innan jag hade opererat knäet som jag hade medial plica i som jag opererade bort i december. Var ju tvungen att låta knäet läka ihop sen.

Nu har jag bestämt att jag ska börja med hemövningarna jag fick från sjukgymnast på rehab. Att se till att träna upp grunden i musklerna innan jag börjar gå på gymet igen så att det inte är allt för stor balansgång att träna. Tränar jag för mycket så får jag ju också smärtan utan måste träna rätt medelmåttigt tills jag fått upp muskulaturen igen.

En sak som jag fått höra och är lite less på att få höra från och till i mitt liv är att jag är stark, att folk inte förstår hur jag orkar för att de inte skulle orka det jag har orkat.

Visst jag har tagit mig igenom en del genom åren, men det gör mig inte stark. Jag har tagit mig igenom våldtäkt, psykisk och/eller fysisk misshandel i förhållanden, kronisk smärta som jag kommer få leva med, flytt pga mordhot (han blev dömd för det) och en del annat. Men detta gör inte mig till stark, överlevare eller annat. Jag är inte stark jag vill bara vara "normal"...

Jag vill inte att dessa händelser ska få påverka hur mitt liv ska vara, jag låter inte sådana här saker påverka att jag inte ska kunna leva och vara lycklig. Jag insåg efter våldtäkten för 4 år sedan då inte han blev dömd att det inte är han som går och lever med den psykiska smärtan utan är JAG. Varför ska jag må dåligt och inte han över det? Vart finns rättvisan i det hela. Så efter att ha gjort det jag kunnat så lade jag mig det hela bakom mig för jag kunde inte göra mer och jag kunde defintivt inte låta mig fortsätta må psykiskt av det hela.

Jag flyttade 2009 från mina nära pga av mordhot mot mig. Hade levt med oron nästan ett år innan han blev dömd. Han bröt besöksförbudet, så fanns inte så mycket att göra åt min rädsla förutom att ta min son och flytta längre bort så det inte bara var att ta bilen något längre för att terrorisera mig. Men jag är inte stark pga detta. Utan jag tog och gjorde något åt det hela för att jag skulle kunna få vara lycklig och ha ett så normalt liv jag kan ha.

Jag har en inom familjen som är psykiskt sjuk som förstör för oss genom att sprida falska lögner om oss. Vårt val var att välja att inte ha kontakt med denna personen. Men jag är inte stark för detta då detta är ett val för att få vara lycklig och "normal".

Har haft en del kompisar som senaste tiden, i första hand kvinnor, som sagt att jag är stark i mitt förhållande som jag har. Att de aldrig skulle orka ha det som mig. Min älskling är underbar och snäll, men har sina egna spöken och därav att vi har ett komplicerat förhållande. Visst är svårt för mig men sluta upp att säga att jag är stark. Jag älskar han, han gör mig lycklig. Därav att jag gjort valet att stanna kvar än om det är svårt för mig ibland.

Snälla, jag är inte stark. Jag vill bara vara "normal" och så lycklig som det går. Jag är ingen överlevare utan har valt att försöka få ut det bästa av mitt liv utan att låta negativa saker påverka mig för länge och förstöra allt för mycket av mitt liv.