Igår så borstade sonen tänderna med eltandborste och jag gick ut en stund. Efter en stund hör jag han skratta och tjoa så då går jag och kollar vad han gör.

- Jag borstar min snopp också tycker han.

- Hmm och det ska man göra?

- Jag tycker det är roligt mamma. Det kittlas.

Senare när vi lagt oss så frågar jag han varför han fick den idén.

- Jag kom bara att tänka på att jag ville borsta kroppen. Jag borstade öronen också.

Han kom på lite senare att han glömt bort att borsta under hakan.

Ja ni. Barn har underbara idéer.

Nu sen sonen kom upp och började förskoleklass så har väldigt många tankar dykt upp för han. Tankar som vi tycker är lite konstiga men som är helt naturliga för någon som inte vet hur livet riktigt fungerar.

Första gången som han kom med en konstig kommentar som jag kommer ihåg är när vi skulle åka upp i julas till familjen.

Vi sitter på tåget som hade draperi för tågpersonalens kupe som var glasad. 

- Mamma där kan man klä av sig sa han då.

Sen satt vi på bussen efter att ha suttit på tåget ett antal timmar.

- Vad duktig du varit som har suttit still hela resan, älskar dig.

- Älskar du hela mig?

- Ja jag älskar hela dig.

- Då älskar du min snopp också.

- Jag älskar hela dig.

Då sätter han sig och mular ner snoppen och sätter benen i kors.

- Nu har jag ingen snopp så du kan inte älska min snopp.

Högt och tydligt sa han detta och rätt så mycket folk på bussen så kändes lite pinsamt. Men barn är barn. :)

En annan gång så ställer han sig upp i soffan.

- Mamma jag har inte stora tuttar

- Nej pojkar ska inte ha stora tuttar.

- Mamma jag vill ha lika stora bröst som dig. Så att jag kan slå ... med mina tuttar. Bom bom bom.

Jag tvingar ju min son att iaf säga bokstäverna när han vill att jag ska läsa för han. Så när vi var hos familjen på sportlovet så läste min lillasyster för han.

- Mamma du får inte läsa för mig för du är så dålig på att läsa. Jag har hittat en som är mycket bättre än dig.

Hon läste utan att be han iaf bokstavera. ;)

När vi var hos familjen sist så tog han på sig min BH en morgon och gick runt i lägenheten.

- Jag har stora bröst, kolla mina stora bröst. Bom bom bom.

Hade glömt stänga dörren till toaletten för ett tag sen och då kommer han sig och kollar.

- Men vad gör du?

- Jag kollar hur du kan pinka utan snopp.

- Mamma har ju en lillhöna som jag pinkar med.

- Vad kan den göra mer?

- Barn kommer ju från den.

- Vad kan min snopp göra mer?

- Den kan man bara pinka med.

Vad ska man säga. Han är 6 år gammal. Inte riktigt en ålder att berätta vad en snopp gör. :S

Idag så sitter ag och säger till sonen att vi ska till kyrkan så att han kan få sjunga och han vill inte ditt. Efter en stund säger han.

- Mamma ska vi till min kyrka.

- Ja vad trodde du?

- Att vi skulle till en kyrka där vuxna fick vara med och sjunga.

- Nej det ska vi inte. Kan jag sjunga?

- Nej det kan du inte.

Man ska ju verkligen inte fråga sånt man inte vill ha svar på. xD

Barn är allt härliga med deras funderingar. :D

Sonen sa en sak idag som skrämmer mig väldigt mycket då jag känner lite press på mig men samtidigt så väldigt underbart.

När älsklingen varit förbi med det han handlat åt mig så säger sonen att killen, hans dotter, jag och han är en familj.

Har alltid varit jag och sonen som varit familj då jag separerade med sonens far när sonen var 8 månader. 

Är helt underbart att sonen ändå känner så för tänk om han inte tyckt om killen. Då hade det inte varit roligt.

Men känner lite press. För tänk om det inte skulle funka mellan mig och killen. Känner att sonen har varit med om mycket redan i de unga år han är. Han behöver inte gå igenom en separation till känner jag.

Samtidigt känner jag att det är att ta ut det hela i förväg, finns inget som inte säger att vi inte är ämnade för varandra. Att det vi har kanske varar hela livet ut.

Ligger rätt dålig sen i torsdag. Illamående och feber fram och tillbaks, orkar inte riktigt göra mat åt sonen då jag inte kan äta sj.

Så älsklingen min kom med dricka, glass, c-vitamin och pannkakor åt sonen.

Vad skulle jag gjort utan han. För han spelar det ingen roll vad det är för sjukdom, han kan komma med saker än om det är magsjuka man ligger i. Han ställer upp. <3

Sonen blev överlycklig över pannkakorna och slängde ur sig att åh vad snäll han är.

Helt underbart när man fortfarande är kär efter att varit ihop i 2 år. Men ack så skrämmande det är då han är helt olik de jag haft tidigare.

Visst vi har inte ett enkelt förhållande. Han har sina spöken i garderoben som han måste bearbeta, men det är ändå vi. Jag har också mina spöken som jag måste bearbeta själv. Vem har inte det egentligen?

Men han är underbar, men som sagt annorlunda från tidigare killar jag har haft och därför skrämmer det mig riktigt mycket. Jag vet inte hur jag ska hantera det.

Han varken misshandlar med psykiskt eller fysiskt. Och idag kom jag att tänka på en sak efter jag sov hos han i natt.

Är jag på dåligt humör eller skäller ut han för saker som jag retar mig på då jag inte mår bra psykiskt (är känsligare för saker när jag mår dåligt psykiskt redan och då åker han på smällarna). Han retar inte sig på det eller skäller tillbaka utan han låter mig hållas tills jag kommer på vad jag själv håller på med.

Han är väldigt förstående och tar inte illa upp bara jag förklarar varför jag mår som jag gör.

Vad jag är tacksam att jag hittat han till slut efter så många år. En som verkligen finns för mig och inte ger sig på mig för att jag är som jag är. För jag är inte så lätt person att ha med att göra kan jag tänka mig.

Men som sagt. Väldigt skrämmande då det inte är något jag är van vid och har svårt att hantera. Jag blir så osäker själv då detta inte är något jag har upplevt tidigare. Men lycklig är jag. :D

Har så svårt att få sova ordentligt nu, fördelen iof är tt jag tar mig upp på morgon hur lite jag än har sovit.

Har tyvärr fått tillbaks min kroniska smärta i nacka, axlar och skulderblad. Och pga smärtan och spänningar i nacken så får jag kronisk huvudvärk. Som tur är har jag medicin hemma så jag har börjat med den för att kunna lindra smärtan. Måste bara börja göra övningarna igen för att träna upp muskulaturen.

Kanske ska ta det hela från början angående min kroniska smärta.

När jag var 18 var jag med om en bilolycka. Satt i mittenbältet så övre delen av min rygg tog lite stryk, men fick inte allt för ont utan smärtan var rätt låg.

När jag var 19 blev jag misshandlad av en tjej. Hon drämde ner mig i backe genom att slå över halden så landade platt och slog ner huvudet och ryggen. Här började jag få lite huvudvärk men ändå inte så farlig smärta.

En av mellandagarna när jag var 19 så skulle jag gå hem från krogen (Gick aldrig in på krogen för det var så långa köer). Jag råkade gå på en isfläck och halkade och slog in övre delen av ryggen och bakhuvudet i kanten på dörröppning. Klarade mig att resa mig upp men lyckades tyvärr att ställa mig på isfläcken och ramla in på samma sätt igen. Efter det så reste jag mig inte upp mer den kvällen. Hon som stannade och ringde ambulans var förvånad att jag var vid medvetande fortfarande efter de smällarna då hon hur jag slog mig. Jag slog ut centrala nervsystemet för tillfället så jag hade skakningar ett antal dygn efter.

Efter sista olyckan där jag halkade så började jag få ont rätt ofta. Tyvärr så ställde läkaren där jag bodde då fel diagnos och slog fast att jag hade migrän. Tyvärr är det inte migrän och tog några år innan jag fick rät diagnos.

Två månader efter jag hade fått min son som är född november 2007 så började jag krampa i ryggen pga spänningarna i nacken, men då visste inte allt för många varför jag krampade utan var 2009 som vi kom fram till att det berodde på spänningar i nacke.

När jag var 27 så började jag plugga till kock, 3 månader efter studiestart så fick jag så väldigt ont i huvudet, nacke, axlar och skuldror. Kunde inte springa efter min son, knappt göra något utan att det gjorde så ont. Så mot slutet av den sommaren så fick jag komma till läkare på smärt och rehab. Och då fick jag ut mediciner som iaf tar bort en del av min smärta och gör smärtan lite bättre iaf.

När jag var 28 så gick jag rehabprogram på smärtkliniken i 6 veckor. Efter det så började jag iaf få ett mer normalt liv, lät inte smärtan styra något längre och även att smärtan var mindre tack vare träning.

Fick diagnosen av läkaren på smärt och rehab att jag kommer få leva med min smärta mer eller mindre resten av livet.

När jag började jobba fysiskt men inte allt för tungt när jag var 28 så blev jag mer eller mindre helt smärtfri. Jag klarade mig utan mediciner.

Tyvärr som det är nu så blev jag arbetslös i november, och har inte riktigt fått tid till att träna så nu är min smärta tillbaks. Ännu är den inte lika intensiv som för 2 år sedan men jag måste verkligen börja träna så att jag inte kommer till hur det var för två år sedan då jag inte kunde göra nästan någonting pga smärtan.

Jag är lite sur på mig sj pga att jag vet ju att smärtna kommer tillbaks om jag tränar. Jag vet ju att träningen är livsviktig för mig. Tyvärr är det lite svårt att få tid när man är ensamstående med sonen. Sen blev det ju väldigt svårt att träna innan jag hade opererat knäet som jag hade medial plica i som jag opererade bort i december. Var ju tvungen att låta knäet läka ihop sen.

Nu har jag bestämt att jag ska börja med hemövningarna jag fick från sjukgymnast på rehab. Att se till att träna upp grunden i musklerna innan jag börjar gå på gymet igen så att det inte är allt för stor balansgång att träna. Tränar jag för mycket så får jag ju också smärtan utan måste träna rätt medelmåttigt tills jag fått upp muskulaturen igen.

En sak som jag fått höra och är lite less på att få höra från och till i mitt liv är att jag är stark, att folk inte förstår hur jag orkar för att de inte skulle orka det jag har orkat.

Visst jag har tagit mig igenom en del genom åren, men det gör mig inte stark. Jag har tagit mig igenom våldtäkt, psykisk och/eller fysisk misshandel i förhållanden, kronisk smärta som jag kommer få leva med, flytt pga mordhot (han blev dömd för det) och en del annat. Men detta gör inte mig till stark, överlevare eller annat. Jag är inte stark jag vill bara vara "normal"...

Jag vill inte att dessa händelser ska få påverka hur mitt liv ska vara, jag låter inte sådana här saker påverka att jag inte ska kunna leva och vara lycklig. Jag insåg efter våldtäkten för 4 år sedan då inte han blev dömd att det inte är han som går och lever med den psykiska smärtan utan är JAG. Varför ska jag må dåligt och inte han över det? Vart finns rättvisan i det hela. Så efter att ha gjort det jag kunnat så lade jag mig det hela bakom mig för jag kunde inte göra mer och jag kunde defintivt inte låta mig fortsätta må psykiskt av det hela.

Jag flyttade 2009 från mina nära pga av mordhot mot mig. Hade levt med oron nästan ett år innan han blev dömd. Han bröt besöksförbudet, så fanns inte så mycket att göra åt min rädsla förutom att ta min son och flytta längre bort så det inte bara var att ta bilen något längre för att terrorisera mig. Men jag är inte stark pga detta. Utan jag tog och gjorde något åt det hela för att jag skulle kunna få vara lycklig och ha ett så normalt liv jag kan ha.

Jag har en inom familjen som är psykiskt sjuk som förstör för oss genom att sprida falska lögner om oss. Vårt val var att välja att inte ha kontakt med denna personen. Men jag är inte stark för detta då detta är ett val för att få vara lycklig och "normal".

Har haft en del kompisar som senaste tiden, i första hand kvinnor, som sagt att jag är stark i mitt förhållande som jag har. Att de aldrig skulle orka ha det som mig. Min älskling är underbar och snäll, men har sina egna spöken och därav att vi har ett komplicerat förhållande. Visst är svårt för mig men sluta upp att säga att jag är stark. Jag älskar han, han gör mig lycklig. Därav att jag gjort valet att stanna kvar än om det är svårt för mig ibland.

Snälla, jag är inte stark. Jag vill bara vara "normal" och så lycklig som det går. Jag är ingen överlevare utan har valt att försöka få ut det bästa av mitt liv utan att låta negativa saker påverka mig för länge och förstöra allt för mycket av mitt liv.