En sak som jag fått höra och är lite less på att få höra från och till i mitt liv är att jag är stark, att folk inte förstår hur jag orkar för att de inte skulle orka det jag har orkat.

Visst jag har tagit mig igenom en del genom åren, men det gör mig inte stark. Jag har tagit mig igenom våldtäkt, psykisk och/eller fysisk misshandel i förhållanden, kronisk smärta som jag kommer få leva med, flytt pga mordhot (han blev dömd för det) och en del annat. Men detta gör inte mig till stark, överlevare eller annat. Jag är inte stark jag vill bara vara "normal"...

Jag vill inte att dessa händelser ska få påverka hur mitt liv ska vara, jag låter inte sådana här saker påverka att jag inte ska kunna leva och vara lycklig. Jag insåg efter våldtäkten för 4 år sedan då inte han blev dömd att det inte är han som går och lever med den psykiska smärtan utan är JAG. Varför ska jag må dåligt och inte han över det? Vart finns rättvisan i det hela. Så efter att ha gjort det jag kunnat så lade jag mig det hela bakom mig för jag kunde inte göra mer och jag kunde defintivt inte låta mig fortsätta må psykiskt av det hela.

Jag flyttade 2009 från mina nära pga av mordhot mot mig. Hade levt med oron nästan ett år innan han blev dömd. Han bröt besöksförbudet, så fanns inte så mycket att göra åt min rädsla förutom att ta min son och flytta längre bort så det inte bara var att ta bilen något längre för att terrorisera mig. Men jag är inte stark pga detta. Utan jag tog och gjorde något åt det hela för att jag skulle kunna få vara lycklig och ha ett så normalt liv jag kan ha.

Jag har en inom familjen som är psykiskt sjuk som förstör för oss genom att sprida falska lögner om oss. Vårt val var att välja att inte ha kontakt med denna personen. Men jag är inte stark för detta då detta är ett val för att få vara lycklig och "normal".

Har haft en del kompisar som senaste tiden, i första hand kvinnor, som sagt att jag är stark i mitt förhållande som jag har. Att de aldrig skulle orka ha det som mig. Min älskling är underbar och snäll, men har sina egna spöken och därav att vi har ett komplicerat förhållande. Visst är svårt för mig men sluta upp att säga att jag är stark. Jag älskar han, han gör mig lycklig. Därav att jag gjort valet att stanna kvar än om det är svårt för mig ibland.

Snälla, jag är inte stark. Jag vill bara vara "normal" och så lycklig som det går. Jag är ingen överlevare utan har valt att försöka få ut det bästa av mitt liv utan att låta negativa saker påverka mig för länge och förstöra allt för mycket av mitt liv.

 

Min kamp i livet

25 februari 2014 18:17

Jag känner igen mig!
Jag är också "stark"
Men jag tycker som du, jag har gjort någonting åt situationerna istället för att lägga mig ner och ge upp (även om jag har velat det många gånger)
Det är jobbigt att hela tiden höra hur stark man är.
Kram

http://keckla.bloggplatsen.se

funderandemamma

25 februari 2014 18:45

Jag blir glad att läsa din kommentar. Alltid skönt att få höra att man inte är ensam. :)
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Igår så borstade sonen tänderna med eltandborste och jag gick ut en stund. Efter en stund hör jag han skratta och tjoa så då går jag och kollar vad han gör.   - Jag borstar min snopp också tycker han. - Hmm och det ska man göra? - Jag tycker ...

Nu sen sonen kom upp och började förskoleklass så har väldigt många tankar dykt upp för han. Tankar som vi tycker är lite konstiga men som är helt naturliga för någon som inte vet hur livet riktigt fungerar.   Första gången som han kom med en kon...

Sonen sa en sak idag som skrämmer mig väldigt mycket då jag känner lite press på mig men samtidigt så väldigt underbart.   När älsklingen varit förbi med det han handlat åt mig så säger sonen att killen, hans dotter, jag och han är en familj.  ...

Ligger rätt dålig sen i torsdag. Illamående och feber fram och tillbaks, orkar inte riktigt göra mat åt sonen då jag inte kan äta sj.   Så älsklingen min kom med dricka, glass, c-vitamin och pannkakor åt sonen.   Vad skulle jag gjort utan han...

Helt underbart när man fortfarande är kär efter att varit ihop i 2 år. Men ack så skrämmande det är då han är helt olik de jag haft tidigare.   Visst vi har inte ett enkelt förhållande. Han har sina spöken i garderoben som han måste bearbeta, men...