Igår så borstade sonen tänderna med eltandborste och jag gick ut en stund. Efter en stund hör jag han skratta och tjoa så då går jag och kollar vad han gör.

- Jag borstar min snopp också tycker han.

- Hmm och det ska man göra?

- Jag tycker det är roligt mamma. Det kittlas.

Senare när vi lagt oss så frågar jag han varför han fick den idén.

- Jag kom bara att tänka på att jag ville borsta kroppen. Jag borstade öronen också.

Han kom på lite senare att han glömt bort att borsta under hakan.

Ja ni. Barn har underbara idéer.

Nu sen sonen kom upp och började förskoleklass så har väldigt många tankar dykt upp för han. Tankar som vi tycker är lite konstiga men som är helt naturliga för någon som inte vet hur livet riktigt fungerar.

Första gången som han kom med en konstig kommentar som jag kommer ihåg är när vi skulle åka upp i julas till familjen.

Vi sitter på tåget som hade draperi för tågpersonalens kupe som var glasad. 

- Mamma där kan man klä av sig sa han då.

Sen satt vi på bussen efter att ha suttit på tåget ett antal timmar.

- Vad duktig du varit som har suttit still hela resan, älskar dig.

- Älskar du hela mig?

- Ja jag älskar hela dig.

- Då älskar du min snopp också.

- Jag älskar hela dig.

Då sätter han sig och mular ner snoppen och sätter benen i kors.

- Nu har jag ingen snopp så du kan inte älska min snopp.

Högt och tydligt sa han detta och rätt så mycket folk på bussen så kändes lite pinsamt. Men barn är barn. :)

En annan gång så ställer han sig upp i soffan.

- Mamma jag har inte stora tuttar

- Nej pojkar ska inte ha stora tuttar.

- Mamma jag vill ha lika stora bröst som dig. Så att jag kan slå ... med mina tuttar. Bom bom bom.

Jag tvingar ju min son att iaf säga bokstäverna när han vill att jag ska läsa för han. Så när vi var hos familjen på sportlovet så läste min lillasyster för han.

- Mamma du får inte läsa för mig för du är så dålig på att läsa. Jag har hittat en som är mycket bättre än dig.

Hon läste utan att be han iaf bokstavera. ;)

När vi var hos familjen sist så tog han på sig min BH en morgon och gick runt i lägenheten.

- Jag har stora bröst, kolla mina stora bröst. Bom bom bom.

Hade glömt stänga dörren till toaletten för ett tag sen och då kommer han sig och kollar.

- Men vad gör du?

- Jag kollar hur du kan pinka utan snopp.

- Mamma har ju en lillhöna som jag pinkar med.

- Vad kan den göra mer?

- Barn kommer ju från den.

- Vad kan min snopp göra mer?

- Den kan man bara pinka med.

Vad ska man säga. Han är 6 år gammal. Inte riktigt en ålder att berätta vad en snopp gör. :S

Idag så sitter ag och säger till sonen att vi ska till kyrkan så att han kan få sjunga och han vill inte ditt. Efter en stund säger han.

- Mamma ska vi till min kyrka.

- Ja vad trodde du?

- Att vi skulle till en kyrka där vuxna fick vara med och sjunga.

- Nej det ska vi inte. Kan jag sjunga?

- Nej det kan du inte.

Man ska ju verkligen inte fråga sånt man inte vill ha svar på. xD

Barn är allt härliga med deras funderingar. :D

Sonen sa en sak idag som skrämmer mig väldigt mycket då jag känner lite press på mig men samtidigt så väldigt underbart.

När älsklingen varit förbi med det han handlat åt mig så säger sonen att killen, hans dotter, jag och han är en familj.

Har alltid varit jag och sonen som varit familj då jag separerade med sonens far när sonen var 8 månader. 

Är helt underbart att sonen ändå känner så för tänk om han inte tyckt om killen. Då hade det inte varit roligt.

Men känner lite press. För tänk om det inte skulle funka mellan mig och killen. Känner att sonen har varit med om mycket redan i de unga år han är. Han behöver inte gå igenom en separation till känner jag.

Samtidigt känner jag att det är att ta ut det hela i förväg, finns inget som inte säger att vi inte är ämnade för varandra. Att det vi har kanske varar hela livet ut.

Ligger rätt dålig sen i torsdag. Illamående och feber fram och tillbaks, orkar inte riktigt göra mat åt sonen då jag inte kan äta sj.

Så älsklingen min kom med dricka, glass, c-vitamin och pannkakor åt sonen.

Vad skulle jag gjort utan han. För han spelar det ingen roll vad det är för sjukdom, han kan komma med saker än om det är magsjuka man ligger i. Han ställer upp. <3

Sonen blev överlycklig över pannkakorna och slängde ur sig att åh vad snäll han är.

Helt underbart när man fortfarande är kär efter att varit ihop i 2 år. Men ack så skrämmande det är då han är helt olik de jag haft tidigare.

Visst vi har inte ett enkelt förhållande. Han har sina spöken i garderoben som han måste bearbeta, men det är ändå vi. Jag har också mina spöken som jag måste bearbeta själv. Vem har inte det egentligen?

Men han är underbar, men som sagt annorlunda från tidigare killar jag har haft och därför skrämmer det mig riktigt mycket. Jag vet inte hur jag ska hantera det.

Han varken misshandlar med psykiskt eller fysiskt. Och idag kom jag att tänka på en sak efter jag sov hos han i natt.

Är jag på dåligt humör eller skäller ut han för saker som jag retar mig på då jag inte mår bra psykiskt (är känsligare för saker när jag mår dåligt psykiskt redan och då åker han på smällarna). Han retar inte sig på det eller skäller tillbaka utan han låter mig hållas tills jag kommer på vad jag själv håller på med.

Han är väldigt förstående och tar inte illa upp bara jag förklarar varför jag mår som jag gör.

Vad jag är tacksam att jag hittat han till slut efter så många år. En som verkligen finns för mig och inte ger sig på mig för att jag är som jag är. För jag är inte så lätt person att ha med att göra kan jag tänka mig.

Men som sagt. Väldigt skrämmande då det inte är något jag är van vid och har svårt att hantera. Jag blir så osäker själv då detta inte är något jag har upplevt tidigare. Men lycklig är jag. :D